DAGS ATT BÖRJA LEVA I SANNING
Vi lever i ett konsumtionsinferno. Företag öser ut produkter; dataspel, mobiltelefoner, MP3 spelare, Screen TV, näringsfattig skräpmat, beroendeframkallande läkemedel, kramdjur, ansiktskrämer, hårfärgningsmedel, elektriska tandborstar, fluorförgiftade tandkrämer, randig kaviar, vimplar, krigsleksaker, dokusåpor, rosa trosor, plastblommor, silikonbröst, mikrovågsugnar. M.m. m.m
Socialismen har krattat kapitalismens manege; den sövde oss, tog ifrån oss vår värdighet, vårt ansvar och inflytande, vår individuella power, vår livslust och nu konsumerar vi för att döva ångesten och kapitalismen står bakom draperiet och applåderar socialismens bravader.
Det kapitalistiska överproducerandet rubbar miljön ur flera aspekter, men socialismen tackar och tar emot, för den behöver ett opium åt folket. Och västerländsk shoppingtradition är, i likhet med modern karriärhysteri, opium. Det är väl ungefär som Ola Magnell sjunger i den underbart tidlösa sjuttiotalssången Rulltrappan, vari det politiska gallerispelet strippas: «Andra har paxat för att kalla sig socialister/och säger solidaritet men sprider förbittring och hat/och dom som inte följer deras mallar kallas nihilister av vår nye magister/som kallar sig marxist men han låter som en sann moderat.»
I August Strindbergs bok Inferno från 1897 tecknas en högaktuell version av helvetet: «Helvetes eldar, det är begäret att komma sig fram i världen; makterna uppväcker begäret och tillåter de fördömda att ernå vad de eftertraktar. Men, så snart målet är vunnet, önskningarna uppfyllda, befinns allt vara värdelöst, och segern utan betydelse! Fåfänglighetens fåfänglighet, allt är fåfänglighet. Då, sedan den första illusionen brustit, utblåser makterna begärets, ärelystnadens eld, och det är icke den ostillade hungern som plågar mest, det är den tillfredsställda lystnaden vilken inger avsmak för allt. På samma sätt måste Djävulen undergå sitt ändlösa straff därför att han får allt som han önskar och det ögonblickligen, så att han icke mera förmår njuta.»
Knappt hundra år senare slog den österländska filosofen Osho huvudet på spiken i boken Mod: «Vad kan du vinna i hela denna värld? Vad kan du ta med dig härifrån? Ditt namn, din prestige,
din respekterade ställning? Dina pengar, din makt? Din lärdom? Du kan inte ta med dig någonting. Allt måste du lämna efter dig här. Och i det ögonblicket kommer du att förstå att ingenting som du ägde tillhörde dig; själva föreställningen om ägande är felaktig. Och att ägandet fördärvade dig.»
Om vi talar till människor om kärlek, om hur vi borde handla mot varandra så håller alla med. Om vi talar om hur vi skulle vilja ha det här på jorden med fred och mat till alla så ställer alla upp även på det. Men varför har vi då inte fred, varför svälter en stor del av befolkningen? Om vi talar om miljön, att vi förstör vår jord, så håller alla också med om det. Men varför fortsätter vi förstöra den ändå? Jo, nästan alla försvarar sig med att det går inte att ändra på. Jag kan ingenting göra. Det hjälper ju inte om jag köper miljövänligt. Om jag tar hand om en medmänniska som har det svårt. Eller, hur har vi det på våra arbeten? Vi gillar kanske inte vår chef, eller de metoder som används på jobbet. Men det är så här, det går inte att göra något åt, människan har alltid varit…., titta i historien…. osv. är de vanliga svaren.
Men mitt svar är: Bryt då dessa livsmönster! Om ingen gör något, om alla tänker som förut, blir allt som förut. Men om du vågar lyssna inåt, hur du verkligen vill att livet skall vara och se ut, och
sedan handlar därefter själv, utan att bry sig om vad andra gör. Då händer något nytt.
Att följa dina inre vägar är lösningen. Vägar som leder till större kärlek och omtanke. Det är inte lätt! Men det går! En del säger att vi inte kan överleva om vi ställer oss utanför samhällets syn på hur världen ska se ut. Jag påstår att vi kan inte överleva om vi fortsätter ta livet av varandra och den jord vi lever på. Enda sättet att överleva är att leva i kärlek och omtanke till varandra och till jorden. Många människor tycker att detta är flummigt. Och dessutom tror de att ingenting kommer att göras längre. Alla kommer att sitta och njuta av livet och rulla tummarna. Men detta är det gamla sättet att se på njutning.
Om vi lär oss att vi är en del av allt. Att vi, allt levande på denna jord, hör ihop. Att ta ansvar för vad vi tänker och vad vi gör så ökar livsglädjen, själva livskraften i oss stiger som saven i träden på våren. Vi kan utan rädsla skapa, men med ett uppsåt till människans och naturens bästa. Människan är naturen. Vi kan inte förstöra naturen utan att förstöra oss själva.
Hur mycket jag än arbetar med att komma till insikt om vem jag är, varför jag är här, vad jag vill osv. så kan jag aldrig ändra på världen, eller på andra människor. Men jag kan göra något som är viktigare: Jag kan ändra på mig! Jag kan ta ansvar för mig! Jag kan vara den människa jag vill vara! Jag kan ge den kärlek jag vill ge! Och jag kan tro på att om jag kan göra detta så kan även du göra det. Jag är inte på något sätt bättre än någon annan därför är jag säker på att även andra kan ändra på sig om de vill.
Det enda vi kan göra för varandra är att visa vägen som vi har hittat. Det är upp till var och en att slå in på den vägen eller välja en annan. Men var och en måste både välja och gå själv. Det hjälper inte hur mycket vi talar till varandra om ingen lyssnar.
Detta är så självklart och ändå klarar vi inte av det. Varför? Jo, återigen vi är rädda. Rädda för att bryta mönster, att bli ansedda som konstiga, annorlunda och på något sätt dumma. Alltså handlar vi hellre mot vårt eget innersta sanna jag. Om vi lärde oss från början att använda vår förmåga att känna och att tänka till, att tänka själv ständigt och inte bara vad andra redan har tänkt, så skulle världen se annorlunda ut. Vi måste lära oss att ta ansvar för våra tankar och våra handlingar. Det går inte att skylla på någon annan att det ser ut som det gör. Vi har valt denna värld och samhälle annars hade inte vår värld och samhälle sett ut som den gör.
Vi är det vi tänker. Det går inte att skylla på omgivningen för de handlingar jag begår. Det är inte omgivningen som utför handlingen, det är jag och ingen annan. Jag gör medvetna val, för jag är väl inte medvetslös? Varje ögonblick väljer jag. Även när jag ingenting gör, eller när jag avstår från att ta ställning i en fråga så är det också ett val.
Valen gör jag naturligtvis grundat på mina erfarenheter. Men jag kan hela tiden lära mig mer, öka mina erfarenheter, mina insikter och göra nya val. För att jag gjorde ett visst val en gång betyder
det inte att jag ska stå för det resten av mitt liv. Jag har rätt att ändra mig. Det är bara ett bevis på att jag utvecklats. Jag har lagt något ytterligare till det jag tidigare visste. En naturlig följd är att jag gör ett nytt val.
Jag väljer varje morgon när jag vaknar vad jag tänker. Usch vilken dag! Eller Vilken härlig dag! Jag väljer om jag ska tycka att det är jobbigt att gå upp ur sängen eller om jag ska tycka att det är skönt att gå upp och möta den nya dagen. Jag väljer om jag ska tycka måndagar är hemskare än andra dagar. Visst är det många som säger det, men det blir inte mera sant för att många upprepar lögnen.
Jag skapar min sanning och min verklighet utifrån det jag tänker. Vi vet egentligen att livet är vägen och inte målet men vi lever alltid för nästa ögonblick. Vi lever och söker det som vi ännu inte uppnått för att vid målet sätta nya mål utan uppskattning av det upp nådda. Du kan aldrig bli lycklig och tillfredsställd om lyckan endast existerar i det som du ännu inte uppnått, om tillfredsställelsen är beroende av de saker som framtiden har i sitt sköte. Du skall givetvis sträva för att förbättra dig, men om du inte uppskattar de saker du lär dig, varför skall du då lära, varför skall du utvecklas om endast det som du ännu inte lärt dig är värt att lära, värt att veta.
Om du endast älskar och högaktar den person, du är i morgon kommer detta lätt att följa dig resten av livet. Jag ser så ofta människor som söker sätt att utvecklas för att kunna bli det och den de önskar. Ofta följer uppskattningen av det lärda, av det uppnådda inte riktigt med. Det är som åsnan med moroten framför huvudet. Åsnan jagar och jagar men når aldrig fram till den. Att ha en morot i det du sysslar med är väldigt viktigt men när uppskattningen hela tiden flyttas till nästa sak, nästa utmaning mister moroten sin tjusning.
Du kanske ser en utbildning som du vill gå, en utbildning som gör att du kan uppnå det du önskar men glöm inte bort att värdera kunskapen när du själv besitter den. Det är så lätt att glömma det som du tidigare såg som fantastiskt när du själv lärt dig det.
Du behöver inte stressa och kämpa för att vara värdig livet som du fått. Du behöver bara njuta på det sätt du finner lämpligt och i njutningen ligger avbetalningen på din själ, kropp och ditt liv. Vad det nu än är som skapat oss, vad det än är som talat om och bestämt att vi skall vara här, så tror jag (oavsett tillverkarens härkomst) att han, hon eller det hade för avsikt att produkten, att skapelsen skulle ha det bra, att vi skulle utnyttja de resurser som finns, att vi skulle njuta av de saker som finns där för oss att njuta av.
Du kan aldrig säga, aldrig lova hur du känner i morgon, för vari ligger då livet, vari ligger då våra nya upptäckter, utvecklingar och lärdomar. Du kan inte säga idag hur du tycker, tänker eller känner i morgon. Om du idag bestämmer dig för morgon dagens övertygelser, så har du ju stannat din ut veckling, då kan du endast stagnera och då har faktiskt livets gåva «att lära och utvecklas i nyfikenhet» stängts in för att inte mera släppas ut.
Allting är möjligt hela tiden, det enda som begränsar denna insikt är ditt eget sinne, dina erfarenheter, dina programmeringar som har lärt dig att livet skall vara på ett visst sätt, på det sätt du lärt dig.
Med ett öppet sinne närmar du dig ett obegränsat medvetande som innebär att allting som du stöter på, allting som du hör, som du ser och känner kan vara ett frö till en potentiell ny verklighet. När du ser lärdomar i allt, när du inser att varenda människa är din lärare såväl som du är deras kan ditt sinne äntligen öppnas och närma sig den oändliga kapacitet som är du. Vi behöver hitta glädjeämnena i tillvaron, glädjeämnena som hela tiden finns där.
Livets Källa
Vi vet alla innerst inne vad vi söker om vi bara lyssnar och litar till oss själva. Om vi, om du bara kunde slappna av för ett ögonblick i livet självt, slappna av och bara känna, slappna av och bara
vara för en stund utan några måsten och krav. Om vi alla kunde göra detta, om än bara för en stund, för en minut, en sekund så skulle vi alla nå en helt ny insikt, en helt ny övertygelse.
En helt ny övertygelse om vad livet egentligen kan erbjuda oss, vad livet egentligen kan erbjuda dig. Om vi alla gjorde detta en endaste gång skulle minnet av detta underbara få oss att vilja
göra det om och om igen. Livet, miraklen, ja, allt du söker följer dig vart du går, för miraklens, undrens och kärlekens boning, det är det som är DU!
